Jag kommer ihåg det som det var igår.
Alla sena nätter på msn... Första ggn jag träffade dig.
Alla gånger du sa precis vad jag ville höra. Alla gånger du var mer än underbar.
Alla gånger du flippade ur.
Alla gånger jag fick trösta dig för diverse motgångar du hade.
Alla gånger jag fick stå ut med dina jobbiga jävla samtal, där du i princip nedvärderade mig. När du kallade mig för olika saker. Som när du sa att jag var för ung. Vad förväntade du dig? Jag var 18.
Du tänkte egentligen inte på någon annan än dig själv, nu när jag tänker efter såhär 4 år senare.
Huvudsaken var att Du fick vara glad och må bra. Men, det slog dig aldrig att jag kanske behövde dig i allt mitt tröstande? Var det rätt o lägga alla dina problem på en 18-årings axlar?
Alla gånger du INTE var där när Jag behövde dig.
Alla gånger du förväntade dig så jävla mkt av mig.
Jag ville så jävla mycket, men det var för mycket.
Du var för mkt.
Hur skulle det se ut nu? Skulle vi ha fortsatt på samma sätt, fortsatt o gå samma väg?
Skulle dina jobbiga samtal pågå ännu idag? Eller har du vuxit upp?
Jag måste ha varit jävligt blåögd, för idag skulle jag aldrig tillåta någon o behandla mig på samma sätt som Du gjorde. Jag hade sagt hej då, innan det ens hade startat.

Jag kan ärligt säga: Jag hatar dig.